Ibland måste jag stoppa med ett litet inlägg om min kärlek :) han är ju faktiskt den finaste delen av det här året. Vår love story är lite annorlunda men för mig är den en såndär kärlek man ser på film och folk skriver romaner om. Där mil inte spelar roll eller att vi bara setts en dag, för det räckte. Den är äkta och den är stark.
För de som inte vet så träffades jag och Sebastian på en utbytesträff precis innan vi båda åkte iväg. Jag till Arizona, obviously, och han till South Carolina. He got me all hooked that one day. Vet inte var det var men han hade liksom allt och ju mer jag lär känna honom desto mer älskar jag honom. För mig är han perfekt. Vi har hållt kontakten stark sen dess, pratat slut på hans minuter på telefonen på typ tre dagar och fått regler satta mot oss, brytit dom också och gått igenom allting här tillsammans. Jag träffa någon som jag är helt madly in love with och en som jag aldrig kan få nog av, till skillnad från alla andra killar jag tröttar på på två minuter. Han tar hand om mig som en liten prinsessa, är min bästa vän, min dream guy och pojkvän i ett.
Hur knasig situationen än är har det inte känns mer rätt med någon annan även om jag inte kan ha honom till 100 procent just nu. Jag saknar honom varje dag så mycket och kan inte vänta på att hoppa in i hans armar sen i juni igen. Helt stört egentligen att gå från att ses första gången som främlingar och som girlfriend boyfriend nästa. Men det är något jag gillar med att varken någon av oss planerade detta men vi liksom bara spang in i det och det bara hände. Han ger mig det största leendet bara av att prata och hans gulliga sms gör min dag. Han lyfter upp mig när jag är nere, gör dagarna ännu bättre när de redan varit underbara och får mig att känna mig trygg och en hel mängd älskad, tusen mil bort. Det är bra jobbat. Han betyder mer än jag skulle kunna säga.