-

Min bloglovin är fylld med blogar som jag följer, klart, det är det sidan är till för. Det finns en hel del Christina Aguilera hemsidor, lite twilight och cheerleading, men den är helt fylld med utbytes bloggar. Mäniskor i min ålder som nu befinner sig i USA eller påväg mot deras livs största äventyr. När jag berättar för folk att jag ska åka frågar många om det inte kommer bli läskigt. Och jo det kommer det, skit läskigt. Kommer jag passa in? Kommer jag komma till en bra familj? Kommer jag trivas? Få ett trevligt år? Många osäkra tankar befinner sig i min hjärna, för hur ska jag kunna förutse hur det blir? Men det är nog just därför jag åker, för att pusha min rädsla och gå på osäker mark. Ge mig in i en jobbig situation och ge fan på att klara av den, och växa.

Jag vet helt klart att det finns stunder då jag kommer gråta och stunder jag längtar hem till min pappas stora bamsekram och mammas lugnande ord, till trygga Alingsås. Men att vara ifrån pappas kram och allt det säkra man har här hemma, det kommer jag lära mig mycket ifrån. Och därför vill jag åka, för att utmana mig själv, bli världsvan och stark och sen veta, att jag klarar allting.

De som känner mig vet hur jag är, jag är knäpp, konstig och ibland alldeles för högljud. Och det stör säkert mycket folk, det stör folk när mäniskor tar plats. Och jag tar plats. "Hon tror att hon är någon" är väl ett rätt använt uttryck kring mig skulle jag tro. Ibland hade det varit enklare om jag bara satt i ett hörn och räckte upp handen när det behövdes och ibland önskar jag att jag var sån också. Då hade jag sluppit mäniskor som kollar snätt och kallar mig för drama queen, hade aldrig utsatt mig för risker och svårigheter. Folk säger att jag kräver uppmärksamhet och ibland undrar jag om det också, men har lärt mig att acceptera att det tydligen bara är så jag är. Nu har mina vänner nog vant sig. Jag tror inte att de drar några slutsatser om mig längre. Men på en ny skola, där döms man lätt. Jag har bytt skola flera gånger och blir alltid klassad som nån jäkla diva. Är rädd för att jag kommer bli tjejen som kräver uppmärksamhet igen och jag är rädd att folk ska börja komentera, jag är väldigt trött på det. Och jag är trött på att hela tiden vara passande och bli ställd mot alla oskrivna regler som tydligen finns, om hur man ska vara.

Men efter många år av mobbning och efter många år av letande efter mig själv har jag kommit fram till att jag aldrig kommer bli tjejen som sitter tyst med benen i kors. Jag kommer aldrig bli en i mängden och jag kommer få skit för det och det kommer nog aldrig sluta. Men jag är hellre hatad för den jag är än älskad för någon jag inte är. Jag borstar tänderna i skolan, går med handuk i håret längs korridåren och skiter i skorna en dag. Jag har alla möjliga påvar längst armen och jag fråga helt random "äter du brocoli" i ett sms. Knäppt, men det är ännu knäppare om jag skulle ändra mig efter människors hat och egna osäkerheter.

Mångsidighet är något som jag kommit att tycka är väldigt vackert, det finns så många olika färger i allting. Jag ger credit till alla som vågar sticka ut och öppna världen för andra människor. Allt efter att tiden gått vågar jag mer och mer pröva neon-rosa. Det är som om alla ord och blickar fått mig att riskera och pröva ännu mer, gjort mig modigare och starkare. Fått mig att gå andra vägen istället. Jag käner mig som en puppa som utvecklats från larv till fjäril, fri att flyga. Jag har läst att detta med mobbningen sitter kvar i det mentala hela livet och så är det nog men jag vet också att i slutändan är det jag som har vunnit och inte dom.

Sitter med Lina i soffan, vi kollar på Heroes men det måste ladda så då skriver jag här för att fylla ut tiden. Jag frågade Lina om hon ville hälsa något men det kände hon inte för. Hoppas det har laddat färdigt nu.

-

When was the last time you thought, “I can’t go out wearing this” because it was too risque? Never! Well, maybe when I was pregnant. There was no latex then. - Aguilera

Idag släpptes Christina Aguileras nya musikvideo till låten You lost me. Den ger mig rysningar, tycker den är riktigt vacker. Älskar att den är så enkel och rå. Jag älskar allt hon gör, jag gillar nödvändigtvis inte alla låtar och ideer, men hon är alltid så kreativ och mångsidig. Man vet aldrig var man kan förvänta sig av den tjejen för hon kommer alltid upp med något nytt. Hon går hela tiden frammåt och prövar hela tiden nya saker vilket jag tycker är väldigt inspirerande. “In the end, we’ve traveled through Christina’s world. One that is physical, mental and spiritually charged. Nothing is what it seems. Everything is fractured and evolving, falling away … fragile,”

Om ett år och ungefär en månad sitter jag nog på planet påväg till mitt nya hem i staterna!!! Har skickat in papprerna till min utbytes organisation där det står klart och tydligt att ja, jag kommer åka!! :D

Hellloo. Klockan är 03:19 och jag kan inte sova. Rummet är kvavt och mina fötter är varma. Idag (eller ska jag säga igår?) har/var jag varit med Niklas och Gustav. Vi träffades på eftermiddagen och strosa omkring lite på stan ett slag, satte oss vid en parkbänk och tog det lugnt bara. Min mormor har varit på besök nu i några dagar så jag har verkligen saknat att träffa människor utanför släckten, kan inte säga hur skönt det var att se dem igen. I alla fall. Trotts att det var alldeles målningt och att himlen var grå så var det hur varmt som hellst ute, så vi bestämde oss för att ta ett dopp och drog till tarzanbadet. Jag gjorde fegisen och gick i, kom inte särskilt lång och var inte i särskilt länge heller. När killarna också hade fått nog av att bada gick vi hemmåt. På vägen hem öppnade himmlen sig och det började regna hur mycket som hellst, vi fick oss ett bad till. Regn är ofta förknippat med höst, men för mig är kan regn kännas riktigt sommrigt. Vi gick med våra skor i hand, barfota och asvalten var fortfarande varm ifrån solen. Vi var dygnblöta men inte kalla. Och jag älskar såna stunder, såna man inte kan uppleva en dag i November. Enkelhet i all ära. De bästa stunderna kostar oftast ingenting. När vi kom hem till mig grillade vi, revbenspjell och käka sallad och potatis. Vi satt där på terassen ett bra tag, snackade och tog en massa udda kort. Men eftersom att Gustav skulle till Italien dagen därpå var han tvungen att vara hemma tidigt, så jag och Niklas följde honom hem, barfota, och sa hej då. Och nu sitter jag här i mitt varma rum med mina varma fötter. Tror att jag, om några månader kommer sakna denna dagen. Allt är så enkelt om sommaren.

Man föds, växer, mognar, får vishet, får vänner. Man skapar sig intressen, skapar sig minnen, man skapar ett liv. Man går igenom mörka och ljusa stunder, man tar risker och prövar nya saker. Man går upp om morgonen, äter frukost, säger hej till solen, går till skolan, tar bussen hem och matar katten. Man läser en bok varje kväll innan man går och lägger sig och äter fisk varje onsdag. Men det liv man skapat, och alla ingredienser det innehåller kan försvinna på ett ögonblick. Man kan känna sig yr, besöka doktorn - två veckor senare ligger man i graven. Man kan sjunga högt i bilen, fingra i takt till musiken – nästa sekund är man borta. Medans jag skriver detta kan det flyga in en meteor genom taket och jag får aldrig detta inlägg sparat & publicerat.
Därför är det så viktigt att man lever det liv som man vill leva det, tar de val som man behöver ta. Äter kladdkaka när man känner för det, höjer upp musiken och skita i om grannarna hör. Följa sin dröm och inte vara rädd för att trampa snett. Det största misstaget man kan göra i livet är att vara rädd att göra ett misstag. Om du känner för att åka jorden runt - se till att du gör det. Om du vill bli advokat - nå dit. När din stund är inne och du andats ditt sista andetag då ska du veta att du har gjort allt du möjligen kunnat av ditt liv.