Hej fina ni.
Nu sitter jag i min svenska säng igen och skriver och hela det här äventyret har kommit till ett slut. Jag brukar vara rätt bra på att vara little miss sunshine och leta efter det ljusa i allting men jag känner mig näst intill deprimerad just nu. Jag hade räknat med att det skulle vara jobbigt att lämna allting men detta är faktiskt värre än vad jag hade kunnat tro. Har knappt vågat mig utanför dörren. Känns som om mitt liv är 3000 mil bort och jag undrar vad jag gör här. Kom till flygplatsen i Sverige och den var TYST, hoppa på planet i stockholm och inte en enda kotte pratade. Förutom jag, med stackaren brevid mig som sa sen "Såhär mycket har jag aldrig pratat på en flygtur!" I Sverige är inte bara vädret kallt. But okay let's be positive, underbart att vara tillbaka i mina föräldrars armar, äta frukost tillsammans, ha långa samtal och allt det där, träffa mina vackra vänner igen, åka spårvagn, vara självständig, fri, jag har ätit hälsosamt, och jag har äntligen fått i mig a-fil och brämhultsjuice igen, det är folk och liv på gatorna och jag har varit inne i stan. Men jag saknar mina galna Amerikanare, jag saknar att höra engelska, och hip hop musik (I finally gave in and started liking it), hur allting är så laid back, servicen, att man får ett förlåt om någon går in i en, och leenden och "how are you's" lite här och där, att gå ut till poolen, alla palmer, värmen, mina vänner, min familj. It hurts. Men det är klart att det gör ont att byta ut sol-350-dagar-om-året-Arizona mot Sverige. Min mamma påminner mig om att jag faktiskt inte har bara ett liv nu, jag har två liv, två familjer och det är upp till mig hur mycket jag vill hålla kontakten. Men jag är rädd att jag ska glömma mitt liv där och glömma alla platser namn och minnen. Jag är rädd för att jag inte uppskattade varje dag och gjorde varje stund till det bästa jag kunde, medans jag kunde. Jag känner att en så stor del av mig är amerikansk nu och jag kan inte leva ut den delen.  Och att tänka på allting gör så himla ont för det känns så långt bort. Det är lustigt för mig hur alla här försöker att se amerikanska ut här. Jag vill hem. Förlåt för ett depp inlägg. Gjorde en videoblogg på flygplatsen men jag tror inte jag ska lägga upp den haha för jag bara grät. Hur som hellst så har det varit superroligt att dela mina upplevelser med er och ni har varit så himla fint stöd och peppat mig och skickat massa gulliga kommentarer. TACK!
Får se hur bloggningen blir nu. Har så himla myckt i min hjärna så bloggning är nog rätt bra för mig för att få ur allting. Skriver nog snart igen

At the airport monday morning