Min underbara, norska utbytesvän åkte hem till Norge nu under lovet och det var jobbigt att ge henne hej då kramen, kommer sakna henne mycket. Det var jag och Norge mot Corona!
Tine har under de månaderna som jag kände henne blivit en jättestor förebild för mig. Det hon fått vara med om under hennes utbytesår är så himla fruktansvärt, det värsta jag någonsin skulle kunna tänka hända på mitt och hon har varit så otroligt stark genom allt.

Någon gång i September berättade Tine för mig att hennes värdpappa fått reda på att han har cancer. Och det var ju såklart jättejobbigt för henne. Hennes värdfamilj ville inte att hon skulle få behöva gå igenom det så hon flyttade in i en ny familj någon vecka efter. Strax efter det fick Tine reda på att, inte bara att hennes pojkvän  i Norge ljugit om det mesta utan också att hennes farfar gått bort. Så hon åkte till Norge för att gå på hans begravning. Tine är borta ett par dar längre än vad som var bestämt så jag pratade med hennes vänner för att kolla hur det var med henne. Tycker att hon redan fått vara med om alldeles för mycket. Men de berätta att när Tine åkte för att hälsa på sin pappa där borta så hittade hon honom död i en hjärtinfarkt.
Så otroligt, otroligt hemskt. Åh :( Man tänker ju inte att nått sånt händer, tycker inte det låter ens verkligt. Det är ju jättamycket för nån att gå igenom uner en livstid så tänk allt detta på loppet av en månad. Vännen :(

Jag trodde ju verkligen inte att att hon skulle komma tillbaka till Arizona, jag vet inte om jag hade det. Hade ni det? Känns ju som om det verkligen är i sånna stunder man behöver sin familj och vänner mer än någonsin. Men hon åkte tillbaka, min starka tjej. Vi har pratat mycket och det har ju såklart varit jobbigt. Men hon forsätte att leva sin dröm, hitta anledningar till att skratta och le och blev ännu mer tacksam för det omkring henne. Kände sin pappa och farar i hjärtat och levde lite extra för dem istället för att ge upp för ett tag.

Så varje gång nånting känns jobbigt. Varje gång jag saknar mina fina där hemma, eller borta i South Carolina, så tänker jag på henne och hennes styrka och livskraft och det fyller upp mig med ny energi. För om hon kan gå igenom allt det där och fortfarande vara en glädjespridare, då finns det verkligen ingen anledning för mig att deppa eller klaga eller önska att saker var annorlunda.

Det galet hur allting kan förändras helt från en minut till en annan. Det är därför det är så otroligt viktigt att alltid vara glad för det som finns, berätta för de finaste att man älskar dom och inte spilla en minut på att vara arg. Göra det som man allra helst vill göra och var det bästa man någonsin kan bli. Man vill inte inse när det är för sent hur bra man har det, eller behöva ångra nåning med sitt liv. Jag vet inte riktigt om jag har någon religös tro eller om det är någon speciell mening med livet, men jag tror att det är allas uppgift att göra det till det bästa det kan bli för en själv och för andra. Vara snäll och gullig och hjälpsam mot andra, så att de också så att de alltid har en anledning att le. Jag tror på att allt som kommer i en väg är där för att göra en better istället för bitter.
Så om någonting någonsin känns jobbigt "think about all the beauty left around you and be happy" det lärde jag mig från Tine :)