Jag pratade just med Sebastian. Vi har två timmar i veckan nu. Vilket är dubbelt så mycket som vi brukade ha. Men det är verkligen svårt att lägga på ändå. Det är rätt många som ifrågasätter mig med honom. För vi kommer ju inte ses tills juni och vissa påstår tycker att vi inte känner varandra eftersom att vi faktiskt bara setts en gång. Tyckte också att timing var dålig, men jag åkte till USA för att känna mig levande och det är ju precis det han får mig att känna, så det kunde inte vara mer rätt.

Jag tror inte att hur väl man känner någon bygger på hur mycket tid man träffats. Man kan ju spendera hur mycket tid som hellst med någon men ändå inte känna personen riktigt eller förstå varandra. Vi förstår varandra. Han är min pojkvän och en bästa vän. Jag blev kär i honom den där första och enda dagen vi träffats och alla sidor som jag sett i honom enda sen dess älskar jätte mycket. Han är den finaste, mest omtänksamma, speciella, underbara personen. Det spelar ju faktiskt ingen roll var jag är i världen, jag känner ju fortfarande som jag gör och oavsett om han är i South Carolina eller med mig i Göteborg så får han mig att le precis lika mycket. Och jag tror att jag och Sebastian har en typ av relation som står även om en massa saker är i vägen, det tycker jag är jag är jättefint :)

Och vi är ju trotts allt båda utbytesstudenter så vi har en hel lista med planer och drömmar ihop, och jag ser verkligen fram emot allt kul vi kommer hitta på i framtiden