Gud, jag som trodde att jag var helt ensam med alla känslor har ju fått flera sms, medelanden, telefonsamtal och kommentarer från andra som känner igen sig. Det känns som en vändpunkt för mig just nu för jag har inte alls tillåtit mig själv att må dåligt eller ha dagar då jag inte är på topp. Jag är i USA och gör det som jag velat göra i så himla många år nu, det har varit en dröm sen jag var liten. Allt blir vad man gör det till och allt det där. Det har varit svårt för mig att acceptera att allting inte är perfekt nu när jag fått en så stor chans att bara ha hur kul som hellst, det är rätt pressande. Jag inser dock att det inte handlar om mig utan att kulturen här helt enkelt är annorlunda. Jag tänker låta mig känna det jag gör nu för allting är inte vackert hela tiden men det är okej också. Det kanske inte är det roligaste året men det är ett år som jag aldrig kommer att glömma och som är påverkar resten av mitt liv, kanske är det viktigare. Har burit på så mycket som jag trodde jag var helt ensam med och klandrat mig själv för men jag prata med världens mysigaste Carolina idag och hon kände ju exakt detsamma. Det var så himla befriande. Så från och med nu tänker jag skriva helt från hjärtat och vara completely honest om precis allting så att ni också kan få den ärliga bilden av hur det faktiskt är, precis som jag också gör, där varje dag inte är som i en film och där även the land of dreams har sina brister. Vill inte få det att låta som om jag inte trivs här för det gör jag och jag har aldrig ångrat detta och jag vill inte tillbaka. Jag bara inser att allting inte bemöter alla förväntningar och jag är trött på att sugar coata det som faktiskt är svårt. Det är ju en del av utbytesåret också.