Ska ha ett såntdär inlägg där jag är helt ärlig om allting. Ibland känner jag att jag inte får lov att klaga eller vara negativ för herregud, jag är i USA och vad kan jag egentligen klaga på eller vara missnöjd med? Men jag tänker vara negativ ändå. Om du inte vill läsa det så läs det inte.

Jag älskar här att man kan gå omkring och främlingar kommer upp och frågor hur man mår, om man behöver hjälp och såntdär, det är så himla trevligt och jag önska verkligen att det fanns mer av i Sverige. Men jag känner också att det stannar rätt ytligt här. Ska jag vara ärlig så känner jag mig väldigt ensam ibland. Har många vänner i skolan, folk som jag pratar med under lektionerna och som jag hejar på påväg till nästa lektion, men jag har få som jag faktiskt umgås med och kallar mina riktiga vänner. Jag minns i början här under lunch så satt jag med olika varje lunch och det tyckte många var rätt konstigt för det är väldigt bestämt vem man umgås med, alla har sina grupper och man stannar så för, jag vet inte, man vill stanna i sin lilla comfort zone eller nått.  Är ju van vid att kunna vara vän och prata och umgås med alla. Man frågar liksom inte andra om de vill umgås om de inte tillhör ens grupp här och det gör det ju lite svårt att komma in som ny. Känner faktiskt att man i Sverige är lite bättre på att ta in nya människor efter att man kommit igenom den där främlingsfasen.

Det är ju också annorlunda för man har inte alla lektioner med samma klass som i Sverige så de flesta vänner har man inte från lektioner men ifrån sporter, aktiviteter, musik och så. Så om jag ska ge ett tips till kommande utbytesstudenter så är det verkligen att sporta eller vara aktiv med något för det är liksom så man skaffar vänner här. Går ju på en skola med nästan 3000 elever så även om man är svensk sticker man inte ut sådär jättemycket.

Vad man gör när man är tillsammans är så himla annorlunda också. Vad man pratar om och vad man hittar på. Här går man på bio, åker till the mall eller går på parties som jag kallar kakkalas, för det är typ vad det är. Och det är väldigt mycket he said, she said och jag känner inte alls att jag passar in i det. Man blir behadlad mer som ett barn här så det är många som också beter sig mer som barn.

Det har tagit ner mig och mitt självförtroende rätt mycket faktiskt för jag går runt och tänker vad det är för fel på mig och varför har jag så svårt för att skaffa vänner här. Men jag märker ju verkligen att jag inte är den enda som känner så, har rätt många utbytesvänner här omkring och de känner precis likadant.
Detta kanske inte alltid är det roligaste, mest perfekta året i mitt liv men det är utan tvekan det mest lärorika.