Jag får rätt många kommentarer ifrån läsare som vill åka på utbytesår men som liksom är för rädda för att ta steget och jag får rätt ofta frågan om jag själv aldrig var rädd innan jag åkte. Jag vet att jag redan svarat på detta men jag känner att rädsla än nog det dummaste som kan stoppa någon so here we go. Jo det var jag, det är klart att det är lite skrämmande att ge sig ut på något som man inte vet någontin av, det finns ju ingen trygghet alls i det. Man bara kastar sig ut i det okända och hoppas på att man landar bra. Om man tar en risk kommer man u också att bli utsatt för mer än i sin lilla safety zone. Men det är också det som fick mig till att verkligen vilja göra detta. Att leva fri och liksom inte veta varje steg jag tar.

Så vad är det man är som är så rädd för? Hinder på vägen? Jag tror att när det kommer till svårigheter kan man antingen låta det göra en bitter or better. Jag har alltid uppmuntrat att gå emot rädsla och utmaningar och testa nya saker för jag tror att det är vad som gör en till den man är. Jag minns när jag var liten knatte och jag åkte till liseberg och mitt mål var att alltid pröva någonting jag egentligen inte vågade. För om jag klarade av den läskiga attraktionen kunde jag ju klara nästa och sen nästa. Det är ju så det är. Man växer från rädslor och man lär sig och blir en version ytterliggare lite starkare, klokare och bättre än vad man var innan. Jag tror inte på att livet handlar om att hitta sig själv men om att växa och hela tiden gå frammåt. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag hade vågat ta mig hit till USA utan de utmaningar jag fått pusha mig igenom i mitt liv för de gav mig mod. Och som min vän Sebastian alltid säger så "finns det ingenting ont som inte kommer med något gott"

Låt inte rädsla kontrolera ditt liv. Vill du att dina små tankar ska hindra dig från att leva din dröm? Var starkare än alla problem som kommer i din väg. Det finns så himla mycket att se och så mycket att leva. Jag lovar dig att om 20 år ångrar du inte det du gjorde, bara det du inte gjorde. Du vill inte leva ditt liv med ångest för allt det du gick miste om och utan minnen. Sluta tänka på det som kan gå fel och tänk på det som kan gå rätt. Om man stannar kvar i det man alltid haft så är det det enda man får. Vad är egentligen det absolut värsta som hade kunnat hända under ditt utbytesår? Bevisa för dig själv att du kan klara av det och du kommer vara så himla stolt över dig själv när du kollar tillbaka och veta vad du gjorde. Och om du kan klara ett år, på en ny kontinent på egen hand som tonåring, vad är det du inte kan klara av? Tro lite på dig själv. Bli den du vill vara. Den enda som kan stoppa dig är du själv, man är precis så fri som man låter sig vara. Livet är för kort för att inte ta några risker. Varför leva lagom när man kan leva extraordinärt?