Jag har spenderat en jätte härlig kväll med min pappa. Det var länge sen vi gjorde något tillsamans nu. Pappar jobbar på, jag pluggar. Men ikväll tog vi tid för varandra och vi åt på resturang och vi såg film.

Jag får nästan lite ont i hjärtat när jag tänker på ibland hur tiden bara rinner iväg. Jag minns när jag var liten knatte och höll pappas stora hand genom alla äventyr. Vi har alltid rest väldigt mycket tillsamans och hittat på roliga saker. Den senaste tiden har det inte varit mycket sådant och man kan bli så himla ledsen när man tänker tillbaka på gamla minnen och hur simpelt allt var och hur små saker var så betydelsefulla. När ens föräldrar hämtade upp en från dagis och man sprang fram med iver och glädje och kastade sig i famnen på dem. En sån kram man numera bara ser på typ flygplatser. Allt var så mycket mer livligt som liten. Har man blivit trött, sliten och mer eller mindre depprimerade av åren eller vad är det som gör att vi har dämpat oss så mycket? Har vi formats av samhället och flyter med i beteendemönster. Agerar precis som vi tror att andra förväntar oss att vi ska och liksom blivit väldigt stereotypa. Pratar vi inte med folk på tåget för vi är rädda för att bli stämplad som konstig? Som liten var man inte rädd för annat än typ snövits mamma och voldermort. Om någon hade en rolig hatt så sa vi att han hade en rolig hatt. Jag gjorde det i alla fall. Allt var så öppet och ärligt och bekymmerfritt, man höll inte tillbaka på någonting och jag beundrar verkligen människor som är såna.

Och jag minns när pappa var min stora hjälte, han drog mig ur alla problem och offrade så mycket för mig, sin egna lycka kanske till och med. Jag blir rörd när jag tänker på det. Jag älskar honom så mycket. Och bort ska jag till andra sidan atlanten.