Det här med hur det känns inför USA är så himla komplicerat. Jag känner en sak ena minuten och något annat den andra. Därför är det så himla svårt att förklara. Men alltid är jag taggad och ivrig för att åka iväg på mitt äventyr. Framförallt är jag berädd.  Jag har aldrig ångrat mig eller tvekat för att jag vet att ett år i USA är mer självklart för mig än att stanna i Lagom-Sverige. Jag ska försöka få ner på ord hur det känns såhär innan.

Det känns som jag redan lite lämnat mitt liv här. Jag är så borta i mitt huvud att jag tappar nycklar och telefon. Om ni bara visste hur mycket längtan, funderingar, bilder och nyfikenhet som finns på hur allt kommer bli. Jag känner mig faktiskt inte så jätte nervös och rädd, men ofta är jag superpirrig och har magen full av fjärilar. Ibland har jag dåligt tålamod och ibland inte, ibland är det skönt att ha 20 svenska sommardagar kvar, ibland vill jag åka på direkt. Det finns saker här som får mig att må dåligt som gör att jag vill komma bort mer än någonsin. Jag är alltid supernöjd med min placering och känner mig så lyckligt lottad över min familj. Jag känner mig väldigt redo. Och enusiastisk. Jag blir irriterad på folk som klagar på att det är för varmt i Sverige men jag tänker att det är helt okej att göra det i Arizona med 47 graders hetta. Jag tänker att New York kommer vara en galet galen stad. Jag inser att detta året kommer vara mitt utan tvekan mest händelserika år i hela mitt 17 åriga liv och att det inte kommer vara som något annat. Och det är just det som gör att detta ska bli så bra. Jag behöver omväxling. Ibland kommer den där höst-panika, ni vet den man får här i norden när allt blir mörkt och börjar dö och man vet att det dröjer tusen månader innan man ser solen igen? Jag inser att den paniken kan jag säga hej då till i år eftersom det aldrig blir superkallt i Arizona och jag kunde inte vara gladare. Jag ser fram emot allt nytt och jag ska verkligen försöka vara så öppen jag bara kan för allting. Försöker strunta i alla bilder som filmer gett mig och skapa min egna istället. Jag är stolt över mig själv som vågar detta och som går min egen väg med huvudet högt. Det känns fantastiskt bra att uppfylla en dröm som jag haft sen jag var liten. Jag har vant mig vid tanken om utbytesåret men ibland kommer jag på hur insane det är att jag kommer bo i USA och då känner jag för att skrika enda från lugorna. Jag är rädd för den hemlängtan som förmodligen kommer träffa mig någon gång, även om det känns helt overkligt nu när jag aldrig haft hemlängtan innan. Stunder jag är mest ivrig för nu är förmodligen avresan, mötet med min familj och första skoldagen för det är dom stunderna som känns mest i magen. Jag vet att det finns folk som tycker att det är ovärt när man får gå om ett år men det gör mig absolut ingenting. Jag känner mig stabil och jag vet att det kommer vara motgångar men jag kommer klara av dom och jag kommer bli stark. Jag kommer sakna mina vänner och min familj så mycket att det gör ont men de finns kvar när jag kommer hem.