(Detta blev utan tvekan mitt längsta inlägg hitils)
Jag har hjälp mamma med ett projekt om mobbning, kanske kommer jag få hålla ett föredrag för klasser på hennes skola, det hade verkligen varit otroligt kul.
Mobbning är något som vi alla på något sätt kommer att uppleva i våra liv, mer eller mindre. I en period var jag mobbad, jag vet verkligen känslan av att känna sig orättvist behandlad, vet verkligen känslan av att känna sig dömd. Folk hade massa förutfattade meningar om mig utan att ens veta hur jag var. Jag vill att ni ska veta att det yttre egentligen inte alls behöver spegla det indre och en mask är alltid något för att skydda sårbarhet, det gjorde jag. Man ska inte vara så snabb på att dömma. Jag gjorde aldrig något för att förtjäna sättet folk pratade till mig eller kollade på mig, ändå fick jag otroligt mycket skit och jag trodde aldrig att det skulle sluta.

Jag mådde ärligt talat riktigt dåligt på grund av det och det tog lång tid för mig att reparera. Men jag hade några tankar som fick mig att hålla mig stark och jag tänkte dela med mig av dem, till alla som känner sig orättvist behandlade eller kränkta på något sätt. I mobbning är det så svårt att se sitt värde men kom ihåg att du är lika viktig som alla andra där ute. Kom ihåg att du är vacker, oavsett vad du hör.

Jag fram till att mobbningen i sig sa mycket mer om personen mittemot mig än vad det sa om mig själv. Den som säger "du är dum" är själv dum, och trångsynt. Tydligen inte tollerant nog för att acceptera att människor är olika.
Jag kom fram till att den enda som verkligen känner mig är jag. Lyssna till din egna röst och ingen annans för vad vet dom? Är jag en jävla fjortis? Nej det är jag inte, så varför ska jag ta till mig när det faktiskt inte stämmer? De känner inte mig men det gör jag och jag kan avgöra vad jag är och inte är, behöver inte någon annan att göra det åt mig. Deras åsikter fick tillslut inget värde för mig alls. Folk kommer alltid att ha sina åsikter om allt du gör så du kan lika gärna vara dig själv, då kan ändå inte behaga alla. Livet är för kort för att leva någon annans liv, lev det som du vill ha det. Att smälta in i mängden är enkelt men det krävs mord att stå själv.

Jag blev på något sätt stolt över att vara mobbad, det betyder att jag obviously hade något som drog folks uppmärksamhet, något som stack ut. Jag var inte en i mängden. Även om de gav mig så mycket hat så måste det ha varit något de älskade med mig. Annars hade de väl inte spillt så mycket dyrbar tid på mig?

Kom på att de har problem, också. Vi kanske inte heller ska döma så fort. Det är väldigt synd om dem som hatar, det gör ont i dem med. Egentligen handlar det nog inte om hur ful och äcklig jag är. Jag har bara blivit ett offer för den andra personens börda. Egentligen är det ord utan mening, men en handling av sorg. Det är mycket lättare att leva med medlidande för andra än att leva med hat.

Efter ett tag kände jag mig så otroligt stark som aldrig gav vika utan som fortsatte gå med huvudet högt. Vissa saker som man går igenom i livet är jäkligt jobbiga men det gör än starkare och vackrare.

Jag har hört att mobbningen ger men för hela liver. Jag har också hört att de som blivit mobbade skapar ett väldigt framgånsrikt liv.