Direkt efter skolan imorgon ska jag mötas upp med mina två favoriter och så ska vi baka. Jag längtar, längtar, längtar! Vi gick i samma klass förut men nu ses vi så sällan för vi studerar alla tre i olika städer. Trots det så håller vi hårt i varandras händer. Det spelar ingen hur ofta vi ses eller vad vi hittar på när vi är med varann. De enkla och sköra vänskapen är den allra finaste, där det inte handlar om en massa ytliga saker utan bara om den enkla och rena kärlek man har till varandra. Av den anledningen är jag inte rädd att vi glider ifrån varandra för vår vänskap sitter mycket djupare än "Hej - vad gör du? - inget sj? - detsamma. End of discussion" kind of thing. Jag tror att om man verkligen vill få något att fungera så får man det att fungera, oavsett förutsättningar. Jag vet att jag alltid kommer att kämpa för att hålla vår vänskap levande och aldrig låta den rinna ut i sanden. Det är så himla mycket jag vill göra tillsamans med dem i framtiden och jag kan spela ut allt i mitt huvud för för mig släpper vi aldrig taget.