Åh jag tycker att det börjar kännas att man varit iväg ett tag från alla nu. Hade verkligen inte varit fel med ett kramkalas med alla fina vänner, med mamma och pappa och släkten. Jag känner mig liksom så otroligt långt borta nu. Det är nog för att det var så länge sen som allt var normalt, då man bara tog en fika sådär på en onsdag och kunde träffas precis när man kände för det och sprang in i varandra på stan. Det är nog för att ni går runt med stora dunjackor där borta nu och jag fortfarande trallar omkring i Tshirt, och för att ni går upp när jag går och lägger mig som jag känner mig så långt bort. Hur det än är så tänker jag på er varje dag. Och jag saknar att inte ha er här och jag saknar alla kul grejer vi hittar på tillsamans och bara att höra er röst och veta vad som händer i era liv. Och dom där små grejerna som Annikas random skratt och mina och mammas dunder frukostar med tusentals ljus, nybakt bröd, brämhults juice och pannkakor. Det finns så himla mycket jag önska att jag kunde uppleva med er. Älskar er så högt att ni hör.