Gatumusikanter. Det är otroligt hur de kan sprida så mycket glädje och höja humöret på bara ett ögonblick. Såg en kille i 25 års åldern med hatt, gitarr och en fantastisk röst som stod och spelade när jag var på väg från skolan. Jag slängde 15 kr på jackan han hade lagt ut. Han var liksom inte som alla andra ga tuspelare utan vandrade omkring med sin gitarr och såg så himla glad ut. En sån där person som man önskade att man hade i sitt liv. I stora drag tror jag att potential och talang gör mig väldigt glad, folk som lever för något, vågar testa något, såna som vågar drömma.

Självklart finns det en hel del sorliga gatumusikanter. Tanten i Nordstan som varierar mellan två toner på sin blockflöjt, framför henne ligger en bild på Jesus och någon text om att hon behöver mat. Sånt gör mig tvärtom väldigt ledsen. I Sverige har vi ändå ett system som gör att ingen ska få behöva bo på gatan.