De som känner mig vet hur jag är, jag är knäpp, konstig och ibland alldeles för högljud. Och det stör säkert mycket folk, det stör folk när mäniskor tar plats. Och jag tar plats. "Hon tror att hon är någon" är väl ett rätt använt uttryck kring mig skulle jag tro. Ibland hade det varit enklare om jag bara satt i ett hörn och räckte upp handen när det behövdes och ibland önskar jag att jag var sån också. Då hade jag sluppit mäniskor som kollar snätt och kallar mig för drama queen, hade aldrig utsatt mig för risker och svårigheter. Folk säger att jag kräver uppmärksamhet och ibland undrar jag om det också, men har lärt mig att acceptera att det tydligen bara är så jag är. Nu har mina vänner nog vant sig. Jag tror inte att de drar några slutsatser om mig längre. Men på en ny skola, där döms man lätt. Jag har bytt skola flera gånger och blir alltid klassad som nån jäkla diva. Är rädd för att jag kommer bli tjejen som kräver uppmärksamhet igen och jag är rädd att folk ska börja komentera, jag är väldigt trött på det. Och jag är trött på att hela tiden vara passande och bli ställd mot alla oskrivna regler som tydligen finns, om hur man ska vara.

Men efter många år av mobbning och efter många år av letande efter mig själv har jag kommit fram till att jag aldrig kommer bli tjejen som sitter tyst med benen i kors. Jag kommer aldrig bli en i mängden och jag kommer få skit för det och det kommer nog aldrig sluta. Men jag är hellre hatad för den jag är än älskad för någon jag inte är. Jag borstar tänderna i skolan, går med handuk i håret längs korridåren och skiter i skorna en dag. Jag har alla möjliga påvar längst armen och jag fråga helt random "äter du brocoli" i ett sms. Knäppt, men det är ännu knäppare om jag skulle ändra mig efter människors hat och egna osäkerheter.

Mångsidighet är något som jag kommit att tycka är väldigt vackert, det finns så många olika färger i allting. Jag ger credit till alla som vågar sticka ut och öppna världen för andra människor. Allt efter att tiden gått vågar jag mer och mer pröva neon-rosa. Det är som om alla ord och blickar fått mig att riskera och pröva ännu mer, gjort mig modigare och starkare. Fått mig att gå andra vägen istället. Jag käner mig som en puppa som utvecklats från larv till fjäril, fri att flyga. Jag har läst att detta med mobbningen sitter kvar i det mentala hela livet och så är det nog men jag vet också att i slutändan är det jag som har vunnit och inte dom.