Vet ni vad? Jag tar en liten break från bloggen till nästa måndag. Då är jag hemma från Los Angeles och har säkert massa kul att berätta och visa. Jag mår inte på topp och jag vill bara clear some stuff out.
Jag älskar mitt liv här och jag älskar Arizona där det är sol 250 dagar om året, men det är inte sunshine varje dag. Har ju varit här ett tag nu. I början var man hypad över allt och det var hela tiden en ny experince. Vissa saker var inte sådär jättelätta från början men det var okej för man hade så många månader kvar. Nu i Februari börjar man att inse att ja, det blir kanske inte bättre och jag orkar bara inte försöka hela tiden. Orkar inte hela låtsas som om allting är perfekt eller hitta en lösning, vara alla till lags. Det är rätt svårt för mig att lägga ner för jag tror på att alltid fortsätta försöka men ibland måste man istället lära sig att bara acceptera läget. Jag känner mig rätt svag just nu men det är för att jag bitit ihop länge men det är så mycket viktigare att vara ärlig mot sig själv. Jag tänker inte klandra mig själv för att allting inte är som i en dröm och jag tänker heller inte mena att allting är fel. Det är kulturskillnader och det är annorlunda och det är det man får utav att bo i annat land och i en ny kultur. Man får se en annan sida utav det man är van vid och det tar ett tag att vänja sig vid och man kan ha en åsikt om det men i slutändan är det enda rätta att göra att hitta ett sätt att leva med det.

Jag saknar mycket från Sverige, framförallt känslan av att vara fri och hur man har sin plats där. Jag pratade med mamma över skype och hon sa till mig att hon kunde höra i min röst att jag inte är helt vanliga, glada, positiva Eira. Det stämmer kanske men märkte också hur mycket jag saknar att ha någon som lägger märket till såna små saker. Och jag saknar alla mina fina vänner som vet precis hur man får mig på humör och som man kan vara bara helt naturlig med. Jag har många omkring mig här som bryr sig och en underbar värdfamilj som stöttar mig men man är ju ändå så ensam i det hela. Jag känner mig hela tiden annorlunda och det är utmattande ibland.

Förlåt för mitt depp-talk men jag vill inte bara visa den sidan jag drömde om och som nog de flesta av er har som bild av High School och USA och allt för det är inte som i en film. Det är såklart kul att dela med mig av alla de roliga delarna men jag känner samtidigt också att jag vill vara helt ärlig och inte fejka något. Vill inte ge en falsk bild till kommande utbytesstudenter. Såklart är allas år annorlunda och vad jag känner kanske ingen kommer kunna relatera till men jag har så många vänner runtom i USA just nu som smsar mig och ringer och säger att de känner sig nere av samma anledningar. I'm a risk-taker och även om det är svårt nu så betyder det att man lever, att man är fearless och tar chanser och det är jag stolt över. Hur många 17 åringar kan säga att de flytta hemifrån till andra sidan atlanten? Att åka till USA själv är ett stort steg, och man tar sig igenom det och kan ta ett ännu större kliv nästa gång för man blir starkare. Känner att till alla problem i världen, come at me bro. Har aldrig hindrat mig hitils och det kommer aldrig att göra det heller och jag kan springa ett par mil till.
Eira som satte sig på planet hit och som åker hem igen är inte samma. Jag är fortfarande mig men 1000 gånger mer erfaren och starkare efter hela den här berg och dalbanan och jag är ärligt talat tacksam för varje liten bit.